Vintern kom och lade för ovanlighetens skull ett vitt täcke över den Blekingska skärgården. Mjukt och ljust – precis som målbilden jag haft för vårt nya hem som vi innan jul äntligen fick lov att flytta in i.
Tre års tänkande och kännande, många idéers uppgång och fall, ett års praktiska förberedelser och drygt sju månaders fullständigt byggkaos senare sitter vi i resultatet av en vision och det hårda arbete som krävts för att nå den. Dags att andas ut. Resan har tagit på krafterna och nu behöver vi vila. Än finns det en mängd saker kvar att göra. Insidan må vara varm och funktionell men på utsidan vilar högar av sådant som inte hanns med under det vita, fluffiga täcket. Det som göms i snö kommer upp i tö och ibland får det vara så, vila nu och ta tag i det sen.
Att vila sig in i ett nytt år fullt nya möjligheter känns bra. Även nya utmaningar väntar såklart men med erfarenheterna från tidigare år är vi kanske något klokare gällande vad vi ska och inte ska fokusera på. Hoppas på att lyckas använda denna kunskap väl.
Hej september. Sommaren blev hösttermin och allt som legat på paus kom igång igen och fick dessutom sällskap av lite nya inslag. Skolstart, byggstart, jobbstart, kurser och aktiviteter. Många lösa trådar att dra i och hela livet känns som ett projekt med hög svårighetsgrad och avsaknad av utrymme i såväl tidplan som budget.
Ambitionerna här ryms inte i schemat i nuläget så får snällt be om tålamod till höststress går in i vintervila. Stay tuned…
God morgon söndag, den andra juli och dag två i min självvalda utmaning att skriva här varje dag, månaden ut. Syftet är att ge dig som läsare min bakgrund och mitt varför, att själv få rutin i skrivandet för att när månaden är slut kunna landa in i en takt som känns bra och som ryms i livet i övrigt.
Igår nämnde jag renoveringskaos och det är precis vad jag själv befinner mig i just nu. Min familj på två vuxna, två barn, två katter och två kaniner (nåja, kaninerna bor utomhus) har sedan början av maj flyttat ur vår huvudstuga och in i den nyrenoverade gäststugan för att kunna genomföra en totalrenovering och utbyggnad av huvudstugan. Det är en utmaning, minst sagt, både logistiskt och utrymmesmässigt. Om man tänker att vi för drygt två år sedan bodde på 272 kvadratmeter och nu tillfälligt är nere 40 är det kanske på sin plats att börja fundera på vad vi håller på med men vi har en tanke om att erfarenheten av dessa ytterligheter i ytanspråk kommer ge oss bra verktyg när vi flyttar tillbaka till vår huvudbyggnad och att vi förhoppningsvis kan skapa den hållbara syntes av lagom som vi så länge eftersträvat.
Tanken med att göra denna galna manöver under sommarhalvåret utgick ifrån en idé om att kunna använda trädgården som utökad boendeyta, för lek, matlagning och vila. En bra idé men en utmaning i praktiken eftersom tidigare gräsmattor och uteplatser fått ge plats åt dräneringsschakt , skräphögar och grusupplag, allt täckt i ett tjockt lager dammig jord på grund av uteblivet regn. Ingen trivsam livsmiljö och inte den bästa grunden för ett vardagsvackert välbefinnande.
Hur hanterar man en sån här situation för att inte gå under? Förutom de uppenbara strategierna som att jobba på, åka bort, be om hjälp, tänka positivt, välja kärlek, blicka framåt och så vidare så har jag några knep som jag själv tar till; Zooma ut, eller zooma in.
Zooma ut kan innebära att ta ett steg bakåt och betrakta helheten och få distans. Kanske är det inte är så farligt på det stora hela? Är det så att du faktiskt har en fullständigt kaosartad miljö runtomkring dig kanske det ändå är möjligt att ta en paus och blicka ut mot horisonten? Finns det en vacker landskapsvy, ett naturparti eller en stadssiluett i närheten som du kan vila ögonen på? För mig kan det rent konkret innebära att gå upp i ekbacken bakom vår byggarbetsplats till hem, precis när kvällsljuset är som vackrast och betrakta kaoset med kisande ögon eller att ta med mig tekoppen ner till bryggan, vända ryggen mot kaoset och blicka ut mot himlen och öarna som speglar sig i havet. Alltid samma vy, alltid i en ny komposition av färg och ljus.
Mitt andra knep är att stänga ute kaoset genom att zooma in. När allt är rörigt kan det vara skönt att skärma av stök och kaos rent fysiskt och rikta fokus mot något som är vilsamt och harmoniskt i sig självt, i det lilla. Denna strategi tycker många (åtminstone i min närhet) är väldigt märklig men vad som än fungerar, fungerar… För mig kan det innebära allt från att tömma ett överbelamrat bord och ställa dit några få inspirerande saker, levande ljus, en vacker bok jag vill bläddra i och en rykande kopp te till att lägga mig på golvet och studera färgerna och mönstret i en vävd matta eller stryka handen mot en ojämn tegelvägg. En slags meditation med öppna ögon som komplement till att blunda och skapa inre bilder?
Slutligen, för att vara helt ärlig så är det mest utmanande i vår nuvarande situation inte hur det ser ut utan att tillgodose flera olika personers behov på en begränsad yta. Här är mitt absolut bästa tips att om möjlighet finns, skapa en avskild plats att dra sig undan på. Finns inte den möjligheten, se till att ta dig ut eller om du kan och orkar, gå upp och ge dig själv en stund när resten av världen sover.
Det är den första juli och jag vaknar tidigt med ett pirr i kroppen och en känsla av att ha befunnit mig i ett töcken alltför länge och sen plötsligt piggnat till. Ny morgon, ny månad, nya möjligheter.
Jag har antagit en inspirerande skrivarutmaning på Instagram, @mystorycation initierad av @storycoachen och planerar att börja varje morgon under juli med att skriva, dels för min egen skull i min privata anteckningsbok, dels här på bloggen för att hitta mina rutiner och en takt i mitt skrivande. Dagens övning hade rubriken Här är jag nu och utifrån detta tänkte jag ge en liten nulägesbeskrivning av vart jag själv befinner mig på tema livsmiljö och bakgrundsfakta om mig.
Jag bor idag på en liten ö i Blekinge skärgård med min man, våra två barn och fyra djur. Det har jag gjort i lite drygt två år och flytten hit skedde som en del av en livsförändring jag och min man bestämde oss för att genomföra under pandemin. Efter flera års intensivt storstadsliv med en genomgående hög hastighet började vi, när världen plötsligt stannade upp, fundera på om det gick att leva på ett annat sätt, lite mindre, lugnare och närmre naturen. Innan vi hann blinka befann vi oss plötsligt här, nära staden jag växte upp i men på en helt ny plats i livet.
I och med flytten lämnade vi ett stort och väldigt fint hus i villaförorten bakom oss för en liten skruttig sommarstuga med vad som kändes som oändlig potential och framförallt, den direkta närheten till havet som vi alltid drömt om. Resan vi gjort har varit och är fortfarande en berg- och dalbana och just nu befinner vi oss mitt i ett renoveringskaos. Efter många turer har vi nämligen landat i att totalrenovera och bygga ut vår stuga istället för att bygga ett helt nytt hus vilket var våran första tanke när vi kom hit och fortfarande såg på världen genom medhavda storstadsglasögon. Att tänka igenom saker och låta beslut ta tid är vanligtvis inte vår bästa gren men den här gången föll det sig så av flera olika anledningar.
Under tiden detta kaos sker bor vi hela familjen i vår 40 kvadratmeter stora (lilla) gäststuga, den byggnad vi renoverade i ett första steg för att få till hela logistiken. Min livsmiljö är således både fantastisk och motsatsen på samma gång men jag är övertygad om att jag kommer erfara mycket värdefull kunskap att dela med mig av här i bloggen. Fortsättning följer…
